Landstingsfullmäktige, debatt kring nästan alla kvinnor och våld i nära relationer.

Nu har jag blivit inkallad och sitter i sessionssalen. Just nu behandlas ett förslag om att landstinget ska informera skolungdomar om gatuvåld från Sverigedemokraterna. Jag är lite skeptisk, eftersom det känns som att det inte tillhör det landstingsfullmäktige ska syssla med.

Det som fick mig att utnyttja min simultankapacitet på detta sätt var faktiskt inte Sverigedemokraterna utan debatten kring en fråga om hur vården ska förhålla sig till kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer. Det ärendet kan du läsa här. Catarina Engström från Miljöpartiet var den som lämnade in motionen, och jag tycker att hon har en poäng i att arbeta för att vården ska bli mer uppmärksam på tecken på att kvinnor är utsatta för våld. 

Det som ibland kan göra mig beklämd är inte att Catarina Engström vurmar för kvinnors säkerhet. Det som gör mig beklämd är hur lätt det är, även för de upplysta, att glömma bort individperspektivet. Jag är inte feminist. Jag gillar inte det här snacket om patriarkala maktstrukturer och förtryck. Det är inte för att jag inte ser att det finns utan för att när man kategoriserar på det sättet är det människor som hamnar i kläm.

Uppe i debatten var frågan om kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer – av män. Det var tydligen mycket viktigt att detta inte skulle gälla alla utan att det som var viktigt var det systematiska förtrycket av kvinnor i alla sfärer, där våldet var det yttersta maktuttrycket och då särskilt i familjesfären. Det våld som finns i nära relationer som inte utövas av män är tydligen inte lika viktigt, eller lika prioriterat i det fortlöpande arbetet i landstinget.

Det är lätt att säga att våld i nära relationer beror på den patriarkala strukturen som genomsyrar hela samhället. Då blir nog den naturliga följdfrågan: hur kommer det sig att våld i enkönade relationer är precis lika vanligt som i heterosexuella relationer? Hur har den patriarkala maktstrukturen orsakat våld i en relation med två kvinnor? Och varför är det mindre viktigt att uppmärksamma dem?

Alliansen tyckte att vi inte bara skulle ha ett vårdprogram för kvinnor, utan för alla som blir utsatta för våld i nära relationer. Det gör mig både glad och stolt.

Har du någon pojkvän?

Sitter på tåget såhär inför påskledigheten och funderar, som jag gör mest hela tiden. Det har inte hänt något alldeles särskilt i landstingsvärlden, brukardialogberedningens arbete rullar också på som det ska. Det är, trots att det är politiskt obundet, väldigt givande och intressant att höra hur personer med KOL upplever vården här i Östergötland.

Glädjande är att många tycks vara nöjda med den vård de får, och preventivt arbete verkar vara i fokus. Det är ju så att ju tidigare diagnosen ställs desto mindre skada gör det.

Min fundering idag gällde faktiskt HBT-frågor i landstinget. Det dyker upp sådana med jämna mellanrum, och ofta har jag en ståndpunkt som kanske skiljer sig lite från rödgröna och RFSL. Ta exempelvis frågan om HBT-certifiering som innebär att RFSL ska få ett minimum om 105 000 kr per enhet för att utbilda anställda i landstingets verksamheter om homo- bi- och transpersoner. När enheten har köpt in och genomfört utbildningen blir verksamheten certifierad. Det betyder att RFSL intygar att verksamheten köpt och genomfört utbildningen, och det är giltigt i två år.

Jag gillar det inte.

För det första; RFSL är ett särintresse. Det är inte en myndighet, eller en prövad utbildningsinstans, utan en lobbyorganisation som företräder vissa HBT-personer. Högst personligt har jag som homosexuell aldrig känt mig hemma i RFSL och jag känner inte att de representerar mig. Därför vänder jag mig mot det monopol RFSL har på att bistå landstinget med utbildningsinsatser.

För det andra så bygger inte denna utbildning, så vitt jag kan se, på någon form av vetenskap eller evidens. Det framgår inte vilken kompetens utbildarna har förutom att vara engagerade i RFSL och troligtvis har egen erfarenhet av att vara HBT. Det räcker inte. Risken finns att vi hamnar i det här coachningsträsket som kritiseras här .

För det tredje skulle min förhoppning vara att bemötandefrågan i allmänhet och bemötande för HBT i synnerhet är såpass viktig att den förtjänar ett utbildningsmaterial där samma krav på evidens, vetenskaplighet och kompetens ställs som för alla andra områden i vården. Behövs en utbildningsinsats ska det undersökas och upphandlas så att vi får bästa möjliga utbildningsinsats.

Jag gillar att folk bryr sig, och vill att HBT-personer ska känna sig välkomnade i vården. Gudarna ska veta att det finns brister, och det är oerhört irriterande att alla – alltid – frågar efter pojkvännen och utgår från heteronormen. Problemet är att när man vill göra bra och snällt, så kan man ibland missa målet.

Jag vill ha ett bra bemötande i vården för alla, men det tror jag görs genom ett systematiskt kvalitetsarbete. Jag vill inte blabba bort den här viktiga frågan genom att köpa mig fri för ett diplom och klisterlappar för 105 papp.

GLAD PÅSK!

tjolahopp!

Efter snart ett och ett halvt år som ersättare i landstingsfullmäktige känner jag att jag har såpass mycket koll att jag faktiskt kan försöka mig på att uppfylla ett personligt mål med min kandidatur.

Innan jag kandiderade till landstingsfullmäktige var det enda jag visste att de sysslade med vården. Jag visste inte hur, varför, hur det såg ut organisationsmässigt eller något annat som kan vara bra att veta. Helt ärligt så lyckades jag inte hålla mig vaken under genomgången av organisationsstrukturen. Vissa delar av landstingspolitik är faktiskt helt mördande tråkigt.

Jag började inte med politik för att byråkratin tänder en gnista i min själ och får mig att vilja dansa direkt. Jag brinner för psykiatrin, för evidensbaserad vård, för vård på lika villkor. Jag vill stå på barrikaderna och skrika, jag vill förändra och debattera och kverulera. Framförallt så vill jag att andra ska förstå vad politik är, och den oerhörda makt du har som människa.

Landstingspolitik är mycket för de redan frälsta med egen jargong och traditioner. Jag tror dock att det går att göra roligare, och jag tror att det är viktigt att du som röstar har någon form av insyn i styrningen. Någon måste ju granska makten

Så… Jag har ägnat stor del av min tid åt att försöka att inte sticka ut så mycket. Känna av stämningen, lära mig grunderna. Det, kan jag konstatera, är inte riktigt min grej. Jag har sådan enorm scenskräck att jag inte vågar gå upp i talarstolen men samtidigt kan jag inte hålla tyst!

Nu har jag påbörjat operation: ta ton. Det innebär kärvänligt käbbel med folk på gruppmötena och att skriva på den här bloggen. Välkommen till min värld där byggstenarna är politik och luften du andas är liberalism.

Valdagen!!!

Nu är det dags – nu ska det avgöras. Valsedlar är utplacerade, foldrar har delats och debatter har tagits.

Det känns nästan lite vemodigt, men samtidigt oerhört skönt. Det tempo en valrörelse kräver är nog mer än de flesta orkar med under en längre period än den här. Det här är faktiskt min första valrörelse som partipolitiskt engagerad och mycket tankar och funderingar har dykt upp.

Jag har diskuterat en del med min bättre hälft som säger att jag är partisk så det jag säger måste tas med en nypa salt. Det började jag fundera på. När jag skulle rösta ville jag välja ett parti som samstämde med mina värderingar i så hög utsträckning som möjligt.

Jag ville rösta på ett parti som förstod vikten av välfärdsstaten, solidaritet och rättvisa och som kombinerade detta med verklighetsförankring och en så stor dos ”kan själv” och så mycket respekt för den enskilda människan som möjligt.

Kort sagt ville jag rösta på ett parti som lät mig vara och som lät mig bestämma så mycket som möjligt själv men som möjliggjorde att om jag föll på livets väg så skulle jag inte falla så hårt och jag skulle få hjälp upp. Det fann jag i Centerpartiet.

Därmed inte sagt att jag för evigt är låst till Centerpartiet. Jag kommer att välja Centerpartiet så länge våra värderingar stämmer överens, men skulle jag hitta ett parti som bättre överensstämde med mina värderingar skulle jag utan att tveka byta. Det är därför jag tar in det alla partier säger och kollar upp fakta så att jag kan bestämma vad jag tycker.

Det är den utgångspunkt jag tycker att alla ska ha. Inte fastna i ”har jag alltid röstat på” utan hela tiden kritiskt granska sina egna åsikter och omvärdera om faktabilden skulle ändras.

I sex års tid har jag värderat och omvärderat Centerpartiets politik och varje gång har jag kommit fram till att Centerpartiet är det parti som i störst utsträckning tar tillvara varje människas individuella resurser och är det parti som kan föra Sverige in i framtiden.

Full rulle i valrörelsen

Kampanjpaus på Stadsmuseet

Det har varit en fantastisk kampanjvecka på Stadsmuseet med många roliga, intresserade och tankeväckande besökare.

Miljödebatt

Idag har jag stått i valstugan och propagerat mot matfabriken, för förenklingar av företagande och en massa annat. Det är väldigt intressant att lyssna på vad de som kommer har att säga; vilka frågor som är viktiga och vad politiken innebär för folk som kanske inte är lika politiknördiga som jag själv.

Sedan var det debatt på Stadsmuseet mellan det rödgrönas och alliansens miljöalternativ: Miljöpartiet och Centerpartiet.  Jag förstår att Miljöpartiets väljare är välbeställda innerstadsbor. Kombinationen höjda skatter på lönearbete och straffskatter på svenska lantbrukare gör att man måste vara rik för att handla ekologisk och närproducerat. Miljöpartiets kilometerskatt och bensinhöjningar kommer att slå hårt mot lantbrukarna i Sverige och i förlängningen mot svenska konsumenter.

Alternativet för de med begränsad budget som inte har råd att köpa ekologiskt och närproducerat (som jag själv) är att vi istället kommer att handla billigare mat från andra länder. Det innebär ökade utsläpp när det ska skickas med flyg eller transporteras långa sträckor med lastbil. Jag tycker att istället för att straffa ut det mindre miljövänliga (med dåliga konsekvenser) ska man belöna det miljövänliga. På så vis kan även andra än rika storstadsbor göra en insats för miljön och  Sveriges öppna landskap fortsätta vara just öppna.

Östgötatrafikens stora problem

Sitter äntligen på ett tåg från Linköping till Norrköping. Det kommer fram sent men kommer i alla fall fram – och då får jag vara tacksam för det lilla. Vidare till Östgötatrafikens grundläggande problem.

1. 24% av landets befolkning mellan 18-25 år är arbetslösa. Helt fantastiskt att Östgötatrafiken inte kan anställa trevlig personal. Lösning: Rösta på Centerpartiet och gå in på cirkusen.com och kolla vilken potential det finns när inte LAS sitter som jätteproppen Orvar och skyddar folk som faktiskt inte sköter sitt jobb särskilt bra.

2. Tåget inställt. Inga ersättningsbussar, ingen ursäkt. Bara att vänta och hoppas att nästa tåg dyker upp. Det är inte alltid det gör det; jag har varit med om att tre tåg på raken blivit inställda. Då fanns det förstås en ersättningsbuss fick jag höra. Skulle gå 2 minuter efter uppropet i högtalarna så det blir kollektiv språngmarsch till hållplatsen där ersättningsbussen inte dyker upp. Ingen förklaring så det blir kollektiv marsch tillbaka till perrongen där folket parkerar sig på den fjärde tågavgången. Lösning: Tydligare information, VÅGA BE OM URSÄKT för det är vanligt folks tid som slösas bort. Skriv ut på hemsidan om tåget är inställt.

3. Inga incitament för att göra bra. Ett privat bolag skulle ha gått omkull för länge sedan om servicen var såhär dålig. Tänk om Pagelle skulle ta betalt för klänningar bara för att sedan konstatera att någon klänning, det skulle man inte få. En kund ska få vad den betalar för. Lösning: Inför en resegaranti där kunden står i centrum. Är ett tåg inställt ska man inte ta betalt för tåget efter. Se till att det finns ersättningsbussar för varje missad avgång – misslyckas man med det ska den serviceinriktade personalen beställa taxibilar som på Östgötatrafiken bekostnad kör kunderna till önskad destination.

Och ja, det här kommer att kosta. Det kommer att kosta att ge den service man förpliktat sig att ge, och det kommer att kosta ännu mer att misslyckas. Problemet är att det, som med Östgötapendeln där det saknas konkurrens, inte finns några som helst incitament för att sköta sitt uppdrag. Och problemet är att även fast det är svårt för Östgötatrafiken att hålla sina löften till sina kunder är detta inget kunderna ska behöva stå för.

Jag har köpt ett periodkort; vägt för- och nackdelar, tittat på avgångar och kommit fram till ett kort som passar mig bra. Hade jag vetat att, som en personal på Östgötatrafiken sa, att Östgötatrafiken på inget sätt kan ställas till svars för pendeltågtrafiken och att SJ endast garanterar 1 avgång i timmen hade jag kanske tänkt om.

Slutligen skulle jag vilja säga tack till all trevlig personal som finns på Östgötatrafiken (för det finns det även fast jag i min irritation har svårt att uttrycka det) och som står ut med att ge god service till alla frustrerade, stressade och ledsna kunder. Tack – ni gör min dag.